Jobbgaranti eller lönedumpning?

Det var ett tag sedan jag skrev här. Det blev för mycket på en gång. Den ena förslaget dummare än det andra. Det gjorde mig ledsen och trött. Vår nya regering kör (över) så det ryker. Och det är klart att de gör det nu i början av mandatperioden så att vi ska hinna glömma allt innan nästa val. Som om ingenting hänt. Ty er dock inte till oron, jag ska påminna er.

En av de senaste idéerna är att man som arbetslös måste sitta på arbetsförmedlingen minst 30 timmar i veckan för att inte förlora sitt bidrag. Detta samtidigt som det är allmänt känt att endast typ 20% av alla tjänster utannonseras på arbetsförmedlingen. Verkar det inte väldigt puckat?

Man måste ha klart för sig att det inte är de arbetslösa som är problemet, det är bristen på jobb. Det kan ju omöjligen vara så att det finns massa lediga jobb som bara ligger och väntar på att någon ska söka dom. De jobb som utannonseras tillsätts också snabbt. Enligt statistik från SCB är den genomsnittliga rekryteringstiden endast 12 dagar. Det kan alltså inte vara aktiviteten hos de arbetslösa som varit den främsta orsaken till arbetslösheten. Så varför gör man då såhär?

Jo, det ligger nämligen helt i linje med all annan politik som nu förs. Att sitta på arbetsförnedringen i 30 timmar per vecka och söka jobb som inte finns gör att man tillslut är beredd att ta vilket skitjobb som helst med vilken lön som helst. En del i den lönedumpning som blir konsekvenserna av den nu förda politiken. Låga löner kan hålla tillbaka inflationen som blir konsekvensen av alla skattesänkningar. Och för vem skattesänkningarna görs vet vi ju som bekant redan. Det hörs liksom på namnet: FÖRMÖGENHETsskatt. Vad kallar man då dessa nya satsningar: Jobbgaranti.